Body surfa

Står på stranden i midjehögt vatten. Eftermiddagsbrisen har blåst upp vågor tillräckligt stora för att body surfa på. Seth älskar det. Han älskar vattnet, han älskar vågorna. Han är bra i vattnet för sin ålder. Orädd. Har redan lärt sig hur man dyker under de riktigt stora och hur man dyker över de ganska stora och hur man bara hoppar uppåt och vänder på huvudet för att möta de mindre.

Han går in i det. Vissa barn vill göra tillsammans, men Seth gör gärna ensam. Även om vi pratade mycket om att bada tillsammans så försvinner han snabbt in i sig själv och sin egen lek. Det är en svag ström utmed stranden som gör att han sakta försvinner bort i sidled. Jag låter honom öka distansen. Får för mig att det skapar självständighet. Står kvar och tittar på honom när han leker i vattnet. Närmar sig en tunisisk pojke som är lite äldre där ute bland vågorna. Leker inte med honom men är tillräckligt nära för att öppna för att göra något tillsammans. Tröttnar snart och fortsätter att hoppa sig bortåt bland vågorna.

Efter ett tag är han ett par hundra meter bort. Då inser han att jag inte är i närheten. Han tar sig upp på land och tittar. Han förstår åt vilket håll han glidigt för han börjar gå tillbaks. Inte orolig men lite obehaglig till mods. Skulle tro att han tänker: ”Jag vet att pappa är här men det vore bättre att se honom nu.”

Han stannar upp och tittar runt. Jag vinkar. Det är tydligt att han inte förstått att han glidit iväg så långt som han har för hans blick letar i närområdet. Jag vinkar med båda armarna och då ser han mig. Seth börjar springa mot mig men det tar ett tag för det är ganska långt. Halvägs ser jag att fokuset ändras. Istället för att springa rakt börjar han att sicksacka och efter ett tag sick sacka ut i vattnet. Han ville inte egentligen vara med mig utan bara veta att jag fanns. När han kom in i komfort zonen började han leka igen. Efter ett par minuter kommer han i alla fall fram igen:

”Du lovade att bada med mig!”
”Kom då”
Så springer vi ut bland vågorna och leker länge och jag kastar honom på vågorna så han får känna surfkänslan.

Vilka vill vi ha?

Borelius betalar barnflicka svart, förre justitieministern rökte hasch, nye arbetsmarknadsministern rökte hasch, Mona Salin köpte Toblerone med företagskortet, nye kulturministern betalade inte tv-licnesen, gamla miljöministern tar ledigt ett år för att få ut statsrådspensionen, Minister Carlgren deklarerade fel och Göran Persson snattade godis i mataffären. Det är ”skandalerna” jag kan minnas på rak arm. Lägg på det en hög med taxikvitton och där har ni det.

Jag kan erkänna mig skyldig på de flesta punkter och där jag inte är skyldig, beror det på att jag inte haft möjlighet.
Det positiva är att jag är diskad från politiken, men det negativa är att INGEN jag känner, INGEN, skulle klara de krav som ställs. Alla är uteslutna.

Så den viktigaste frågan som reser sig upp ur skandalträsket är: Vem ska vara politiker? Vilka vill vi ha som politiker? De krav vi ställer skapar de politiker vi får.

Vilka passerar nålsögat, kraven på renhet vi ställt upp?
Dilemmat:
Vi kräver att de som ska bestämma om vad vi får och inte får, vad vi ska göra och inte göra, också ska följa reglerna de sätter upp.
Vi vet att reglerna är så många att ingen vanlig dödlig klarar att följa alla.
Slutsats:
Ingen kan vara politiker.

Jo, det finns några. Det är de som från första början vetat att de ska bli politiker. Proffsen. Tidigt med i Muf eller SUS och allt vad de nu heter och sedan barnsben medvetna om vad politikersvängen kräver. Du kan supa skallen i bitar, knulla runt bäst du vill, vara ett svin i största allmänhet, bara du ALDRIG glömmer kvitton och ALLTID betalar skatter och avgifter. Och skaffa fan inte en förmögenhet för då är det kört. Broilers kallas dom. Politikerbroilers.

Det är dom vi får och det är dom vi har, men är det det vi vill?