Onsdag morgons invägning gav 83.4, ner 4,6 på nio dagar. Efter semiutfllippningen till helgen är ordningen återställd. Hittills 2.5 timmars träning och extremt lite kohlhydrater har passerat strupen. Ingen alkohol.
Nu kommer prövningarnas tid. Ikväll bjudning, tors bjudning, lördag bjudning.
Andra bloggar om: banta, GI, low carb, träna
onsdag, december 13, 2006
söndag, december 10, 2006
Fredag
All lowcarb käk slut så lite parmaskinka rullad runt rockford ost och svart kaffe till frukost. En lysande invägning på 84,4, dvs -1.4 sen dagen innan och -3,6 sen startskottet.
Nu börjar helgen och då gäller det att hålla i hatten. Nio gånger av tio faller det hela under helgen. På med det orala kyskhetsbältet och motionera. Tar idag fredag som vilodag. Benen är trötta.
Andra bloggar om: Banta, GI, low carb, träning
All lowcarb käk slut så lite parmaskinka rullad runt rockford ost och svart kaffe till frukost. En lysande invägning på 84,4, dvs -1.4 sen dagen innan och -3,6 sen startskottet.
Nu börjar helgen och då gäller det att hålla i hatten. Nio gånger av tio faller det hela under helgen. På med det orala kyskhetsbältet och motionera. Tar idag fredag som vilodag. Benen är trötta.
Andra bloggar om: Banta, GI, low carb, träning
torsdag, december 07, 2006
Torsdag morgon. Tre dagar har gått och so far so good. Eller so far so great. En fantastisk inledning. Måndagen började med en joggingrunda på 1 timme och 50 min. Matmatmässigt var det noll carbs. Alkhohol noll. Sen har det rullat på bra. Fokus är A och O. Tisdag 1 timme tennis och onsdag gå springa på stranden i en timme och sen 1 timme tennis.
Vikt
Torsdag morgon 85,8, dvs. ner 2,2kg. Inte illa även om det mesta inte är fett.
Jag är trött, matt och vill inte alls röra mig i dag, men ska sticka ut och springa ändå. KOM IGEN.
Jag kom iväg på en 1 timmes runda, men utan kohlhydrater i kroppen gick det extremt segt.
Fredag
All lowcarb käk slut så lite parmaskinka rullad runt rockford ost och svart kaffe till frukost. En lysande invägning på 84,4, dvs -1.4 sen dagen innan och -3,6 sen startskottet.
Nu börjar helgen och då gäller det att hålla i hatten. Nio gånger av tio faller det hela under helgen. På med det orala kyskhetsbältet och motionera. Tar idag fredag som vilodag. Benen är trötta.
Andra bloggar om: banta, springa, vikt, low carb, GI
Vikt
Torsdag morgon 85,8, dvs. ner 2,2kg. Inte illa även om det mesta inte är fett.
Jag är trött, matt och vill inte alls röra mig i dag, men ska sticka ut och springa ändå. KOM IGEN.
Jag kom iväg på en 1 timmes runda, men utan kohlhydrater i kroppen gick det extremt segt.
Fredag
All lowcarb käk slut så lite parmaskinka rullad runt rockford ost och svart kaffe till frukost. En lysande invägning på 84,4, dvs -1.4 sen dagen innan och -3,6 sen startskottet.
Nu börjar helgen och då gäller det att hålla i hatten. Nio gånger av tio faller det hela under helgen. På med det orala kyskhetsbältet och motionera. Tar idag fredag som vilodag. Benen är trötta.
Andra bloggar om: banta, springa, vikt, low carb, GI
onsdag, december 06, 2006
Måndag morgon. Först tror jag att Jan Stenbeck kommit tillbaks till jordlivet tills jag inser att det är min egen spegelbild. Fet, glansig, bullig och uppblåst. Dubbelhaka, skäggstubb, mage. En vinmarinerad välmelerad svensk biff ställer sig på vågen som darrar till av obehaget av att få sån tung börda. 88,2kg. Faan också.
Bortsett bankkontot är vi lika Janne och jag. Svullnar upp på samma ställen, har liknande hud/hår färgskala och liknande svulla dricka tendenser. I n t e bra, inte bra alls.
Sätter på byxor. Trånga. Drar på en cool t-tröja. Cool tight t-tröja på tjock kropp med bröst = Äckligt. ”Stenbeck, please, sätt på något som döljer.”
Men, ha, så här är det. Det finns inga problem! Inga alls om man tror på att man är herre över sitt eget öde. Då är de enda problem som finns övergående, för hittar man ett prolem så är det ju bara att åtgärda och så finns det inte längre.
Sagt och gjort. Går man upp i vikt går det in mer energi än ut. Svårare än så är ju inte grundanalysen. Så mindre in mer ut.
Intagsdelen delar jag upp i två problemområden: Mat och alkohol. Lösningar: no carb och nollintag av alkohol de första två veckorna, sen low carb och måttlighet, typ två vino days i veckan.
Energi ut: sport och allmän aktivitet.
1 lång löpning i veckan, vi talar om 1,5 till två timmar.
2 40 min löpning
3 tennis
Det betyder en vilodag. Det betyder runt 6 timmar i veckan, och om man räknar med 800 kalorier i timmen blir det nästan 5000kalorier, dvs. ungefär motsvarande energin i ett kilo fett.
Viktprediction:
Mån 4 88kg
Mån 11 85kg (två kilo vätsaka och andra avlagringar plus 1kg fett
Mån 18 83,5 (1.5 kg fett)
Då är det bara att köra igång...
Andra bloggar om: banta, fet, jan stenbeck, low carb
Bortsett bankkontot är vi lika Janne och jag. Svullnar upp på samma ställen, har liknande hud/hår färgskala och liknande svulla dricka tendenser. I n t e bra, inte bra alls.
Sätter på byxor. Trånga. Drar på en cool t-tröja. Cool tight t-tröja på tjock kropp med bröst = Äckligt. ”Stenbeck, please, sätt på något som döljer.”
Men, ha, så här är det. Det finns inga problem! Inga alls om man tror på att man är herre över sitt eget öde. Då är de enda problem som finns övergående, för hittar man ett prolem så är det ju bara att åtgärda och så finns det inte längre.
Sagt och gjort. Går man upp i vikt går det in mer energi än ut. Svårare än så är ju inte grundanalysen. Så mindre in mer ut.
Intagsdelen delar jag upp i två problemområden: Mat och alkohol. Lösningar: no carb och nollintag av alkohol de första två veckorna, sen low carb och måttlighet, typ två vino days i veckan.
Energi ut: sport och allmän aktivitet.
1 lång löpning i veckan, vi talar om 1,5 till två timmar.
2 40 min löpning
3 tennis
Det betyder en vilodag. Det betyder runt 6 timmar i veckan, och om man räknar med 800 kalorier i timmen blir det nästan 5000kalorier, dvs. ungefär motsvarande energin i ett kilo fett.
Viktprediction:
Mån 4 88kg
Mån 11 85kg (två kilo vätsaka och andra avlagringar plus 1kg fett
Mån 18 83,5 (1.5 kg fett)
Då är det bara att köra igång...
Andra bloggar om: banta, fet, jan stenbeck, low carb
onsdag, november 29, 2006
Vård, Skola och Omsorg
Maten var uppäten, och kvar att smaka var vin och varandras tankar. Som samtal ibland gör bland oss svenskar som bor utomlands, så gled samtalet in på hur det skulle vara att flytta tillbaks till Sverige.
Hur bra man än trivs någon annanstans så finns alltid en idé om att flytta hem till landet man kommer ifrån. Ibland är den realistisk oftast bara teoretisk och något man egentligen inte vill eller kan. Mer en tankelek än allvar, men ändå med en vetskap att det förmodligen kommer hända nån gång. Karen Blixten skrev (taget ur minnet): ”Var jag än är i världen så undrar jag hur vädret är vid foten av Kilimanjaro”. Så är det verkligen. Var jag än är så finns mina i tankarna också i Stockholm.
Vad är det då som jag och mina vänner oroar oss över vid tanken att flytta tillbaks till Sverige? Den gamla klassiska bilden av utlandsvensken skulle ge svaret skattetrycket och den långa mörka vintern. Men faktum är att även om den långa vintern kommer upp vid flytta hem diskussioner så är den inte något som skrämmer. Skatterna är faktiskt ett argument som jag inte hört nämnas när farorna för hemflyttning dryftas. Nej rädslan kan skrivas i en klassisk politisk slogan: Vård Skola Omsorg.
Är det inte konstigt att de tre områden alla svenska politiker kan enas om att staten ska erbjuda medborgarna är de områden som vi sitter och oroar oss över.
Man kan ju alltid säga att vi utlandsvenskar är en bortskämd liten klick av människor vars åsikter man inte behöver ta på allvar. Men vi har en position som ger oss en annan utsikt. Vi kan se Sverige och vad som händer där ur ett annat perspektiv. Inte ett bättre perspektiv men ett annat, och andra perspektiv är alltid bra att få.
Och när vi ser vad vi ser blir vi rädda. Rädda för vad vad som kan hända om vi blir sjuka. Ska mina barn inte få en bra skola? Många jag känner som har flyttat hem är förskräkta när de märker att skolan inte håller måttet. Stora klasser, bråk på lektioner, inga betyg som gör att man som förälder inte vet hur det går. Vill jag utsätta mina barn för det om jag inte måste?
Äldrevården. Jag hör skräckexempel. Strokeslagna människor som aldrig kommer ut för att de sitter kvar i sina hem med sura tanter som kommer någongång om dan och levererar mat från något storkök.
Sjukvårdköer, feldiagnostiseringar, vanvård. Vill jag välja det om jag inte måste?
Var det inte vård skola och omsorg som skulle skyddas och främjas. Är det inte därför vi har höga skatter? För att vi ska kunna få bra vård om vi blir sjuka, för att vi ska kunna få bra omsorg när vi blir gamla, för att vi ska kunna ge våra barn den bästa undervisningen så att de blir välutbildade, stolta, kunniga människor som kan konkurrera med vem som helst om de bästa jobben? Om vi nu har världens högsta skatter, vart går pengarna? Ska man satsa på någonting annat så länge de tre områdena inte fungerar? Vård skola omsorg.
Till sist så tänker man ju ändå på sig själv. Det handlar om vilka möjligheter jag har och vilken skola mina barn ska gå i, sen kan man ju ha ideér om hur det borde vara för allas barn. Men det är vi utlanssvenskar som faktiskt kan jämföra med något annat och det borde vara djup oroande att de som har sett något annat tvekar att flytta tillbaks, inte för att vi inte vill eller har möjligheten, utan för att vi inte tror att framtiden ligger i Sverige, därför att vi inte ser att Sverige kan erbjuda den vård, skola och omsorg som vi har vant oss vid och vet att vi och våra barn kan få.
Tack Björklund, ett steg närmare...
Andra bloggar om: Björklund, skola, skolpolitik, utlandssvensk, prov
Hur bra man än trivs någon annanstans så finns alltid en idé om att flytta hem till landet man kommer ifrån. Ibland är den realistisk oftast bara teoretisk och något man egentligen inte vill eller kan. Mer en tankelek än allvar, men ändå med en vetskap att det förmodligen kommer hända nån gång. Karen Blixten skrev (taget ur minnet): ”Var jag än är i världen så undrar jag hur vädret är vid foten av Kilimanjaro”. Så är det verkligen. Var jag än är så finns mina i tankarna också i Stockholm.
Vad är det då som jag och mina vänner oroar oss över vid tanken att flytta tillbaks till Sverige? Den gamla klassiska bilden av utlandsvensken skulle ge svaret skattetrycket och den långa mörka vintern. Men faktum är att även om den långa vintern kommer upp vid flytta hem diskussioner så är den inte något som skrämmer. Skatterna är faktiskt ett argument som jag inte hört nämnas när farorna för hemflyttning dryftas. Nej rädslan kan skrivas i en klassisk politisk slogan: Vård Skola Omsorg.
Är det inte konstigt att de tre områden alla svenska politiker kan enas om att staten ska erbjuda medborgarna är de områden som vi sitter och oroar oss över.
Man kan ju alltid säga att vi utlandsvenskar är en bortskämd liten klick av människor vars åsikter man inte behöver ta på allvar. Men vi har en position som ger oss en annan utsikt. Vi kan se Sverige och vad som händer där ur ett annat perspektiv. Inte ett bättre perspektiv men ett annat, och andra perspektiv är alltid bra att få.
Och när vi ser vad vi ser blir vi rädda. Rädda för vad vad som kan hända om vi blir sjuka. Ska mina barn inte få en bra skola? Många jag känner som har flyttat hem är förskräkta när de märker att skolan inte håller måttet. Stora klasser, bråk på lektioner, inga betyg som gör att man som förälder inte vet hur det går. Vill jag utsätta mina barn för det om jag inte måste?
Äldrevården. Jag hör skräckexempel. Strokeslagna människor som aldrig kommer ut för att de sitter kvar i sina hem med sura tanter som kommer någongång om dan och levererar mat från något storkök.
Sjukvårdköer, feldiagnostiseringar, vanvård. Vill jag välja det om jag inte måste?
Var det inte vård skola och omsorg som skulle skyddas och främjas. Är det inte därför vi har höga skatter? För att vi ska kunna få bra vård om vi blir sjuka, för att vi ska kunna få bra omsorg när vi blir gamla, för att vi ska kunna ge våra barn den bästa undervisningen så att de blir välutbildade, stolta, kunniga människor som kan konkurrera med vem som helst om de bästa jobben? Om vi nu har världens högsta skatter, vart går pengarna? Ska man satsa på någonting annat så länge de tre områdena inte fungerar? Vård skola omsorg.
Till sist så tänker man ju ändå på sig själv. Det handlar om vilka möjligheter jag har och vilken skola mina barn ska gå i, sen kan man ju ha ideér om hur det borde vara för allas barn. Men det är vi utlanssvenskar som faktiskt kan jämföra med något annat och det borde vara djup oroande att de som har sett något annat tvekar att flytta tillbaks, inte för att vi inte vill eller har möjligheten, utan för att vi inte tror att framtiden ligger i Sverige, därför att vi inte ser att Sverige kan erbjuda den vård, skola och omsorg som vi har vant oss vid och vet att vi och våra barn kan få.
Tack Björklund, ett steg närmare...
Andra bloggar om: Björklund, skola, skolpolitik, utlandssvensk, prov
måndag, november 27, 2006
Vegetera
Man ska lyssna på sin inre röst. Den gamla klyschan dyker upp i tankarna. Ibland tänker man aktivt, ibland tänker tankar av sig själv. Vegetera heter det. Slår upp det i min bokhyllas tillgång till kunskap: Bonniers lexikon anno 1961. Det är kanske inte den senaste upplagan men det kompenseras med att jag har alla band. Den är för ny för att vara rolig som riktigt gamla uppslagsverk kan vara, och för gammal för att kunna lita på. Franska Ekvatorial Afrika är inget land längre vad jag vet.
Hursomhelst ordet ”vegetera” kommer från det latinska Vegere, som betyder uppliva, leva och ordet betyder, eller åtminstone betydde på den tiden ”leva i andlig overksamhet, och så lägger de till ”att slöa”. Men oavsett vad Bonnier nu säger så betyder ’vegetera’ att låta tankarna flyta runt lite som de vill. Vegetering kan uppstå medans man slöar, men det kan också ske när man är ute och går eller joggar, gräver i trädgården eller gör annat där jobbet inte kräver någon större andlig spänst i sig.
Så att vegetera är inte att slöa utan vad hjärnan hittar på när man slöar. Stor skillnad Bonniers! Man kan heller inte aktivt vegetera, det är ingen handling utan snarare en icke handling, vad som sker när man inte gör något.
Den okrönte kungen inom området är Ivan Gontjarov, en rysk författare som skrev några få böcker på mitten av 1800-talet. Den mest kända är Oblomov som handlar om en oföretagsam näst intill apatisk kille som inte får ändan ur någonting och är en mästare i att vegetera. Det tog Gongjarov 10 år att skriva boken. Det dröjde ytterligare 20 år till nästa bok. Grabben kunde vegetera!
Själv är jag rätt så stolt över att ha två kopior av Oblomovboken samtidigt som jag inte orkat läsa färdigt den... Gongjarov må vara kungen, men det finns många kronprinsar.
Om någon fortfarande undrar vad som kan ploppa upp i hjärnan när man vegeterar så läs krönikan igen. Den är ett praktexemel på vegeterande.
Inte för att någon annan skrivit om något liknande men ändå: vegetera, slöa, ryssland, oblomov
Hursomhelst ordet ”vegetera” kommer från det latinska Vegere, som betyder uppliva, leva och ordet betyder, eller åtminstone betydde på den tiden ”leva i andlig overksamhet, och så lägger de till ”att slöa”. Men oavsett vad Bonnier nu säger så betyder ’vegetera’ att låta tankarna flyta runt lite som de vill. Vegetering kan uppstå medans man slöar, men det kan också ske när man är ute och går eller joggar, gräver i trädgården eller gör annat där jobbet inte kräver någon större andlig spänst i sig.
Så att vegetera är inte att slöa utan vad hjärnan hittar på när man slöar. Stor skillnad Bonniers! Man kan heller inte aktivt vegetera, det är ingen handling utan snarare en icke handling, vad som sker när man inte gör något.
Den okrönte kungen inom området är Ivan Gontjarov, en rysk författare som skrev några få böcker på mitten av 1800-talet. Den mest kända är Oblomov som handlar om en oföretagsam näst intill apatisk kille som inte får ändan ur någonting och är en mästare i att vegetera. Det tog Gongjarov 10 år att skriva boken. Det dröjde ytterligare 20 år till nästa bok. Grabben kunde vegetera!
Själv är jag rätt så stolt över att ha två kopior av Oblomovboken samtidigt som jag inte orkat läsa färdigt den... Gongjarov må vara kungen, men det finns många kronprinsar.
Om någon fortfarande undrar vad som kan ploppa upp i hjärnan när man vegeterar så läs krönikan igen. Den är ett praktexemel på vegeterande.
Inte för att någon annan skrivit om något liknande men ändå: vegetera, slöa, ryssland, oblomov
fredag, november 24, 2006
Smakstart
Slå min morgon! Vakande tidigt och värmer händerna med kaffekoppen medans solen går upp över Cap Bon. Men det är inte soluppgången eller kaffet som får mig alert, det är vågorna. Stora härliga vackra vågor tornar upp sig och bryter vackert på ett annars kav lugnt hav.
Innan någon vaknat sticker jag och hundarna ut och springer på stranden. Sen frukost med familjen. När dom är iväg till skolor och jobb, trycker jag in surfbrädan i bilen och kör bort till en annan strand där vågorna bryter bättre. Halv nio är solen redan högt på himlen och det börjar bli behagligt varmt i luften. Paddlar ut och får direkt en bra våg. Surfar och leker i vågorna i nån timme innan jag åker hem. Klockan 10 sitter jag vid skrivbordet med salt i håret och hur kan resten av dan bli dålig, hur kan något jag gör bli dåligt med en sån smakstart?
Järnspikar, vad bra det kan vara!
Andra bloggar om: surfing, livskvalite, morgon
Innan någon vaknat sticker jag och hundarna ut och springer på stranden. Sen frukost med familjen. När dom är iväg till skolor och jobb, trycker jag in surfbrädan i bilen och kör bort till en annan strand där vågorna bryter bättre. Halv nio är solen redan högt på himlen och det börjar bli behagligt varmt i luften. Paddlar ut och får direkt en bra våg. Surfar och leker i vågorna i nån timme innan jag åker hem. Klockan 10 sitter jag vid skrivbordet med salt i håret och hur kan resten av dan bli dålig, hur kan något jag gör bli dåligt med en sån smakstart?
Järnspikar, vad bra det kan vara!
Andra bloggar om: surfing, livskvalite, morgon
Viktigpetter
Träffar en annan pappa i gruset på skolgården. Kostym, kortsnaggat hår och solglasögon. Ett ben före det andra. Det riktigt skiner, inte stress, utan ”time management”. Säkert jävligt viktiga möten redan innan nio. Fastnar med varandra ett par minuter i väntan att Fröken ska komma med något papper. Sneglar på klockan medans han frågar: ”Så vad sysslar du med då?”
Som oftare på senaste tiden slår frågan mig svarslös. Det är på den frågan som jag svävar och svajar. Det är på den frågan som jag visar att jag faktiskt inte vet vad jag håller på med, och det är på den frågan som det blir så tydligt – för honom men också för mig – att jag inte är stolt över vad jag gör och den jag är. Och jag vet att han är superframgångsrik, jag vet att det går så jääävla bra.
Men ni vet ju hur det är. Han är en 40-nånting som jag och någon typ av middle management. Regionssäljchef, eller vice avdelningschef, eller inte chef alls utan controller eller på personal admin och han är säkert grymt besviken på sin karriär och han vill säkert inget annat än att få en chans till och kan sitta med whiskeyglaset när frun somnat med ungarna och bara inte förstå varför hans IDIOT till chef inte valde honom när det var dags. Och pengarna räcker ju ingenstans, och han kan INTE köpa den bil han vill ha, kan INTE bo i huset han vill bo i, kan INTE köpa landställe som han alltid har velat ha, och kan INTE ligga med de brudar han vill för han har ju gift sig med den där jävla BITCHEN och nu är han fast med ungar och allt.
För det blir ju aldrig så bra som det kan, för det finns ju alltid en finare bil och en bättre fru och ett flottare hus och lyxigare semesterparadis. För han är fast i the rat race med alla dom värderingarna. Och bara toppen är gott nog och toppen är en plats för fåtalet, för elithästarna, för ubermännen som dessutom haft den extrema turen att vara en av dem som lyckats: som sålde i rätt tid, som blev befodrad innan nya styrelsen tog vid, som förhandlade till sig rätta avtalet, som sa nej där och ja här just innan det hände. Nålsögat.
Men han är ändå bättre än jag och han har övertaget när vi står där och sparkar i gruset. För han vet att jag inte har en aning om hur sopigt det går för honom men han vet hur sopigt det går för mig och om jag skulle fråga vad han gör har han färdiga inövade svar. Han har en one-liner som är en dräpare. Han har en preparerad enminutare, och en fem-minutare som är jävligt övertygande och – om det skulle behövas - kan han snacka jobb hela natten. Men framför allt vet han att jag inte har något alls. Ingenting.
Så när jag står där och stakar mig. Blandar ihop min dåliga cocktail: lite glorious history, några mått hemmapappa ”sååå stimulerande med barn” nerrörda i några vaga framtida projekt. Det är då jag känner att jag vill något annat. Det är i konfrontationen med Mr. Perfect jag känner att det är dags för något riktigt något viktigt. Jag vill vara han som ridit genom Sahara på kamel, som skrivit alla böckerna, som startat alla företagen, som skrivit alla avhandlingar, han som är mitt i smeten med kalendern fullsmockad med superintressanta och hyperviktiga möten. Som kan allt som gjort allt som vet allt och som är mitt uppe i det nu.
Men jag inser att jag inte kan mycket och inte har några möten inbokade alls och att jag inte är uppe in något dirkekt överhuvudtaget. Frågan är hur jag blir mitt uppe i någonting och var jag börjar.
Viktipetter blir förlöst av att läraren kommer med pappren vi väntat på och slipper stå där i gruset med mig. Kort nick och hej då.
För 30 år sen hade han inte haft en chans på skolgårdsgruset, idag är jag inte värd att tampas med.
Andra bloggar om: föräldrar, karriär, pappaledig
Som oftare på senaste tiden slår frågan mig svarslös. Det är på den frågan som jag svävar och svajar. Det är på den frågan som jag visar att jag faktiskt inte vet vad jag håller på med, och det är på den frågan som det blir så tydligt – för honom men också för mig – att jag inte är stolt över vad jag gör och den jag är. Och jag vet att han är superframgångsrik, jag vet att det går så jääävla bra.
Men ni vet ju hur det är. Han är en 40-nånting som jag och någon typ av middle management. Regionssäljchef, eller vice avdelningschef, eller inte chef alls utan controller eller på personal admin och han är säkert grymt besviken på sin karriär och han vill säkert inget annat än att få en chans till och kan sitta med whiskeyglaset när frun somnat med ungarna och bara inte förstå varför hans IDIOT till chef inte valde honom när det var dags. Och pengarna räcker ju ingenstans, och han kan INTE köpa den bil han vill ha, kan INTE bo i huset han vill bo i, kan INTE köpa landställe som han alltid har velat ha, och kan INTE ligga med de brudar han vill för han har ju gift sig med den där jävla BITCHEN och nu är han fast med ungar och allt.
För det blir ju aldrig så bra som det kan, för det finns ju alltid en finare bil och en bättre fru och ett flottare hus och lyxigare semesterparadis. För han är fast i the rat race med alla dom värderingarna. Och bara toppen är gott nog och toppen är en plats för fåtalet, för elithästarna, för ubermännen som dessutom haft den extrema turen att vara en av dem som lyckats: som sålde i rätt tid, som blev befodrad innan nya styrelsen tog vid, som förhandlade till sig rätta avtalet, som sa nej där och ja här just innan det hände. Nålsögat.
Men han är ändå bättre än jag och han har övertaget när vi står där och sparkar i gruset. För han vet att jag inte har en aning om hur sopigt det går för honom men han vet hur sopigt det går för mig och om jag skulle fråga vad han gör har han färdiga inövade svar. Han har en one-liner som är en dräpare. Han har en preparerad enminutare, och en fem-minutare som är jävligt övertygande och – om det skulle behövas - kan han snacka jobb hela natten. Men framför allt vet han att jag inte har något alls. Ingenting.
Så när jag står där och stakar mig. Blandar ihop min dåliga cocktail: lite glorious history, några mått hemmapappa ”sååå stimulerande med barn” nerrörda i några vaga framtida projekt. Det är då jag känner att jag vill något annat. Det är i konfrontationen med Mr. Perfect jag känner att det är dags för något riktigt något viktigt. Jag vill vara han som ridit genom Sahara på kamel, som skrivit alla böckerna, som startat alla företagen, som skrivit alla avhandlingar, han som är mitt i smeten med kalendern fullsmockad med superintressanta och hyperviktiga möten. Som kan allt som gjort allt som vet allt och som är mitt uppe i det nu.
Men jag inser att jag inte kan mycket och inte har några möten inbokade alls och att jag inte är uppe in något dirkekt överhuvudtaget. Frågan är hur jag blir mitt uppe i någonting och var jag börjar.
Viktipetter blir förlöst av att läraren kommer med pappren vi väntat på och slipper stå där i gruset med mig. Kort nick och hej då.
För 30 år sen hade han inte haft en chans på skolgårdsgruset, idag är jag inte värd att tampas med.
Andra bloggar om: föräldrar, karriär, pappaledig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)