Vård, Skola och Omsorg

Maten var uppäten, och kvar att smaka var vin och varandras tankar. Som samtal ibland gör bland oss svenskar som bor utomlands, så gled samtalet in på hur det skulle vara att flytta tillbaks till Sverige.

Hur bra man än trivs någon annanstans så finns alltid en idé om att flytta hem till landet man kommer ifrån. Ibland är den realistisk oftast bara teoretisk och något man egentligen inte vill eller kan. Mer en tankelek än allvar, men ändå med en vetskap att det förmodligen kommer hända nån gång. Karen Blixten skrev (taget ur minnet): ”Var jag än är i världen så undrar jag hur vädret är vid foten av Kilimanjaro”. Så är det verkligen. Var jag än är så finns mina i tankarna också i Stockholm.

Vad är det då som jag och mina vänner oroar oss över vid tanken att flytta tillbaks till Sverige? Den gamla klassiska bilden av utlandsvensken skulle ge svaret skattetrycket och den långa mörka vintern. Men faktum är att även om den långa vintern kommer upp vid flytta hem diskussioner så är den inte något som skrämmer. Skatterna är faktiskt ett argument som jag inte hört nämnas när farorna för hemflyttning dryftas. Nej rädslan kan skrivas i en klassisk politisk slogan: Vård Skola Omsorg.

Är det inte konstigt att de tre områden alla svenska politiker kan enas om att staten ska erbjuda medborgarna är de områden som vi sitter och oroar oss över.



Man kan ju alltid säga att vi utlandsvenskar är en bortskämd liten klick av människor vars åsikter man inte behöver ta på allvar. Men vi har en position som ger oss en annan utsikt. Vi kan se Sverige och vad som händer där ur ett annat perspektiv. Inte ett bättre perspektiv men ett annat, och andra perspektiv är alltid bra att få.

Och när vi ser vad vi ser blir vi rädda. Rädda för vad vad som kan hända om vi blir sjuka. Ska mina barn inte få en bra skola? Många jag känner som har flyttat hem är förskräkta när de märker att skolan inte håller måttet. Stora klasser, bråk på lektioner, inga betyg som gör att man som förälder inte vet hur det går. Vill jag utsätta mina barn för det om jag inte måste?

Äldrevården. Jag hör skräckexempel. Strokeslagna människor som aldrig kommer ut för att de sitter kvar i sina hem med sura tanter som kommer någongång om dan och levererar mat från något storkök.

Sjukvårdköer, feldiagnostiseringar, vanvård. Vill jag välja det om jag inte måste?

Var det inte vård skola och omsorg som skulle skyddas och främjas. Är det inte därför vi har höga skatter? För att vi ska kunna få bra vård om vi blir sjuka, för att vi ska kunna få bra omsorg när vi blir gamla, för att vi ska kunna ge våra barn den bästa undervisningen så att de blir välutbildade, stolta, kunniga människor som kan konkurrera med vem som helst om de bästa jobben? Om vi nu har världens högsta skatter, vart går pengarna? Ska man satsa på någonting annat så länge de tre områdena inte fungerar? Vård skola omsorg.

Till sist så tänker man ju ändå på sig själv. Det handlar om vilka möjligheter jag har och vilken skola mina barn ska gå i, sen kan man ju ha ideér om hur det borde vara för allas barn. Men det är vi utlanssvenskar som faktiskt kan jämföra med något annat och det borde vara djup oroande att de som har sett något annat tvekar att flytta tillbaks, inte för att vi inte vill eller har möjligheten, utan för att vi inte tror att framtiden ligger i Sverige, därför att vi inte ser att Sverige kan erbjuda den vård, skola och omsorg som vi har vant oss vid och vet att vi och våra barn kan få.

Tack Björklund, ett steg närmare...

Andra bloggar om: Björklund, skola, skolpolitik, utlandssvensk, prov

Vegetera

Man ska lyssna på sin inre röst. Den gamla klyschan dyker upp i tankarna. Ibland tänker man aktivt, ibland tänker tankar av sig själv. Vegetera heter det. Slår upp det i min bokhyllas tillgång till kunskap: Bonniers lexikon anno 1961. Det är kanske inte den senaste upplagan men det kompenseras med att jag har alla band. Den är för ny för att vara rolig som riktigt gamla uppslagsverk kan vara, och för gammal för att kunna lita på. Franska Ekvatorial Afrika är inget land längre vad jag vet.

Hursomhelst ordet ”vegetera” kommer från det latinska Vegere, som betyder uppliva, leva och ordet betyder, eller åtminstone betydde på den tiden ”leva i andlig overksamhet, och så lägger de till ”att slöa”. Men oavsett vad Bonnier nu säger så betyder ’vegetera’ att låta tankarna flyta runt lite som de vill. Vegetering kan uppstå medans man slöar, men det kan också ske när man är ute och går eller joggar, gräver i trädgården eller gör annat där jobbet inte kräver någon större andlig spänst i sig.

Så att vegetera är inte att slöa utan vad hjärnan hittar på när man slöar. Stor skillnad Bonniers! Man kan heller inte aktivt vegetera, det är ingen handling utan snarare en icke handling, vad som sker när man inte gör något.

Den okrönte kungen inom området är Ivan Gontjarov, en rysk författare som skrev några få böcker på mitten av 1800-talet. Den mest kända är Oblomov som handlar om en oföretagsam näst intill apatisk kille som inte får ändan ur någonting och är en mästare i att vegetera. Det tog Gongjarov 10 år att skriva boken. Det dröjde ytterligare 20 år till nästa bok. Grabben kunde vegetera!

Själv är jag rätt så stolt över att ha två kopior av Oblomovboken samtidigt som jag inte orkat läsa färdigt den... Gongjarov må vara kungen, men det finns många kronprinsar.

Om någon fortfarande undrar vad som kan ploppa upp i hjärnan när man vegeterar så läs krönikan igen. Den är ett praktexemel på vegeterande.

Inte för att någon annan skrivit om något liknande men ändå: vegetera, slöa, ryssland, oblomov

Smakstart

Slå min morgon! Vakande tidigt och värmer händerna med kaffekoppen medans solen går upp över Cap Bon. Men det är inte soluppgången eller kaffet som får mig alert, det är vågorna. Stora härliga vackra vågor tornar upp sig och bryter vackert på ett annars kav lugnt hav.

Innan någon vaknat sticker jag och hundarna ut och springer på stranden. Sen frukost med familjen. När dom är iväg till skolor och jobb, trycker jag in surfbrädan i bilen och kör bort till en annan strand där vågorna bryter bättre. Halv nio är solen redan högt på himlen och det börjar bli behagligt varmt i luften. Paddlar ut och får direkt en bra våg. Surfar och leker i vågorna i nån timme innan jag åker hem. Klockan 10 sitter jag vid skrivbordet med salt i håret och hur kan resten av dan bli dålig, hur kan något jag gör bli dåligt med en sån smakstart?

Järnspikar, vad bra det kan vara!

Andra bloggar om: surfing, livskvalite, morgon

Viktigpetter

Träffar en annan pappa i gruset på skolgården. Kostym, kortsnaggat hår och solglasögon. Ett ben före det andra. Det riktigt skiner, inte stress, utan ”time management”. Säkert jävligt viktiga möten redan innan nio. Fastnar med varandra ett par minuter i väntan att Fröken ska komma med något papper. Sneglar på klockan medans han frågar: ”Så vad sysslar du med då?”

Som oftare på senaste tiden slår frågan mig svarslös. Det är på den frågan som jag svävar och svajar. Det är på den frågan som jag visar att jag faktiskt inte vet vad jag håller på med, och det är på den frågan som det blir så tydligt – för honom men också för mig – att jag inte är stolt över vad jag gör och den jag är. Och jag vet att han är superframgångsrik, jag vet att det går så jääävla bra.

Men ni vet ju hur det är. Han är en 40-nånting som jag och någon typ av middle management. Regionssäljchef, eller vice avdelningschef, eller inte chef alls utan controller eller på personal admin och han är säkert grymt besviken på sin karriär och han vill säkert inget annat än att få en chans till och kan sitta med whiskeyglaset när frun somnat med ungarna och bara inte förstå varför hans IDIOT till chef inte valde honom när det var dags. Och pengarna räcker ju ingenstans, och han kan INTE köpa den bil han vill ha, kan INTE bo i huset han vill bo i, kan INTE köpa landställe som han alltid har velat ha, och kan INTE ligga med de brudar han vill för han har ju gift sig med den där jävla BITCHEN och nu är han fast med ungar och allt.

För det blir ju aldrig så bra som det kan, för det finns ju alltid en finare bil och en bättre fru och ett flottare hus och lyxigare semesterparadis. För han är fast i the rat race med alla dom värderingarna. Och bara toppen är gott nog och toppen är en plats för fåtalet, för elithästarna, för ubermännen som dessutom haft den extrema turen att vara en av dem som lyckats: som sålde i rätt tid, som blev befodrad innan nya styrelsen tog vid, som förhandlade till sig rätta avtalet, som sa nej där och ja här just innan det hände. Nålsögat.

Men han är ändå bättre än jag och han har övertaget när vi står där och sparkar i gruset. För han vet att jag inte har en aning om hur sopigt det går för honom men han vet hur sopigt det går för mig och om jag skulle fråga vad han gör har han färdiga inövade svar. Han har en one-liner som är en dräpare. Han har en preparerad enminutare, och en fem-minutare som är jävligt övertygande och – om det skulle behövas - kan han snacka jobb hela natten. Men framför allt vet han att jag inte har något alls. Ingenting.

Så när jag står där och stakar mig. Blandar ihop min dåliga cocktail: lite glorious history, några mått hemmapappa ”sååå stimulerande med barn” nerrörda i några vaga framtida projekt. Det är då jag känner att jag vill något annat. Det är i konfrontationen med Mr. Perfect jag känner att det är dags för något riktigt något viktigt. Jag vill vara han som ridit genom Sahara på kamel, som skrivit alla böckerna, som startat alla företagen, som skrivit alla avhandlingar, han som är mitt i smeten med kalendern fullsmockad med superintressanta och hyperviktiga möten. Som kan allt som gjort allt som vet allt och som är mitt uppe i det nu.

Men jag inser att jag inte kan mycket och inte har några möten inbokade alls och att jag inte är uppe in något dirkekt överhuvudtaget. Frågan är hur jag blir mitt uppe i någonting och var jag börjar.

Viktipetter blir förlöst av att läraren kommer med pappren vi väntat på och slipper stå där i gruset med mig. Kort nick och hej då.

För 30 år sen hade han inte haft en chans på skolgårdsgruset, idag är jag inte värd att tampas med.

Andra bloggar om: föräldrar, karriär, pappaledig

Kommer det verkligen bli så illa?

Kan det verkligen bli så att dom ska bli som oss? Lika dumma, lika fega, lika ofullständiga och miserabla som vi är? Våra barn alltså.

Kommer Sonen och Dottern ha svårt för varandra när de börjar närma sig de trettio? ”Näe, han och jag umgås inte direkt, han är ganska jobbig att ha att göra med tycker jag.” ”Syrran, har inte sett henne på länge. Hon bor i Vasastan.”
Eller ännu taffligare, ännu mer som vi är men som vi inte borde vara och som vi borde kunna undvika men aldrig lyckas med. ”Sen Pappa dog så pratar vi inte med varandra.” ”Hon är så jävla girig. Det går inte att prata med henne. Det är mellan advokater numer...tyvärr, men så är det.”
Ska dom verkligen gå på samma idiotiska misstag som vi? Kan man inte lära dom? Ska Sonen vara småalkad vid trettio? Ska Dottern få surrynkor vid förtio? Ska dom leva i misslyckade förhållanden utan att kunna bryta sig ur? Ska dom vara oroliga för pengar, arbeta ihjäl sig utan att nå någon tillfredställelse och ha uselt sexliv? Kommer hennes man slå henne? Kommer Sonen slå sin fru?

Behöver dom verkligen gå igenom livets alla helveten? Måste Andrea bli den där tjejen som ofta blir för full och ligger med killar hon igentligen inte gillar?

Förmodligen måste dom väl det för det är det taffliga med att vara människa. Denna ofullständighet, alla tillkortakommanden. Ja, jag vet. Jag vet att det finns en annan fantastisk sida av livet. Jag vet jag vet jag vet.

Vad kan jag då göra? Vad kan jag göra för att mildra livets helveten? Vad kan jag bidra med så att de inte går på de värsta nitarna och enklaste misstagen?

Som den taffliga ofullständiga människa jag är vet jag inte det, kan bara gissa. Och när jag gissat så måste det utföras, verkställas...

Men ok. Jag tror att man måste visa inte bara säga. Den gamla klassikern: visa i handling inte i ord. Vill du att ditt barn ska bli lyckligt – var lycklig. Vill du att ditt barn ska skratta – skratta. Vill du att ditt barn ska respektera och älska sin livspartner – respektera och älska din livspartner. Vill du att ditt barn ska bli trygg – var trygg och gå att lita på. Vill du att ditt barn ska vara nyfiken – var nyfiken. Vill du att ditt barn inte ska jobba ihjäl sig – jobba inte som en tok utan hitta en balans. Vill du att dina barn ska ha ett bra förhållande till spriten – ha ett bra förhållande till spriten. Vill du att dina barn inte ska röka – rök inte. Vill du att de ska ha bra bordskick – ha bra bordskick.

Ja, ni förstår. Det är inget direkt nytt men ändå, lika viktigt. Det svåraste med att ha barn är inte att byta blöjor, göra läxor, lägga dem, det allra viktigaste och svåraste arbetet är att ta itu med sig själv. Att vara den förebilden som ens barn är värda.

Så att ha barn är en milstolpe i livet och en då det är tid att se över hur man lever. Jag antar att vissa av oss gör det med eller utan barn. Jag vet att andra aldrig försöker eller inte klarar att förändra sig, barn eller inte. Och att många inte tänker på det och att andra inte vet.

Men, vi som då tror oss veta och förstå, hur klarar vi att göra det? Vad är det som behöver ändras och hur ändrar man på sig?

Jag vet ganska bra vad jag behöver ändra på och du vet nog vad dina är.

Nu ska jag sätta mig och göra en lista och sen börja att utföra...igen. Men också igen och igen och igen tills jag lyckas.


Andra bloggar om: barn, uppfostran

Hur ska jag kunna jobba i en sån här miljö?

Eftersom jag alltid har fokuserat på att göra det jag inte är så bra på så arbetar jag hemmifrån. Eftersom jag är usel på att springa så är min hobby att, just det: springa. Jag springer som fan. Ofta och långt och långsamt. Dåligt går det och kul är det inte, så det har blivit det jag gör.

Och så jobbar jag som sagt hemifrån. Eftersom jag är en grupptrycksmänniska med svåra koncentrations- och diciplinproblem passar det ju perfekt. Lägg på det ytterst få deadlines och näst intill ingen insyn från andra så är det en perfect match.

Tack vare min frus envisa arbetande bor vi tillräckligt stort för att ha rum för ett kontor som man kan stänga till om. Där finns det fullt av sånt som ska finnas på kontor: papper, högar av papper, kopieringsapparat, skrivare, bokhyllor med pärmar, skrivbord med andra högar av papper och post-it lappar med meddelanden till mig själv.

Tanken är att när man går in på kontoret och stänger dörren så stänger man samtidigt av familjelivet och hemma miljön försvinner. Det blir täta skott mellan kylen och kontoret, mellan tvätten och kontoret, mellan barnen och arbetet. Visst...

Även om teorin hade fungerat så hade det gått åt pipan med arbetsmoralen och effektiviteten. Och det beror på att någon har bestämt att mitt arbetsredskap också ska vara en multimediainstrument. Nån har tänkt att: om han inte bara har att brottas med hemmakontor, kass arbetsdiciplin, grava koncentrationsproblem utan dessutom jobba framför en liten jävulusisk maskin med tusentals möjligher till att göra annat än att jobba, så ska han väl ändå inte kunna få något gjort.

Till den nån kan jag hälsa att det är . Det var kört redan med harpan passiansen.

När jag sitter och skriver har jag följande . Inga täta skott här inte, de nås med ett dubbelklick.

Kolla mailen
Maila kompisar
Instant messager
Läsa tidningar
Googla oväsentligheter
Spel
Musik
Mina digitalbilder
Fixa med datorn i sig. Defragga och annat godis.
Filmer
Bloggar
Skypa

Och alla alternativ är roligare än att jobba.

Var är arbetsmiljökommissionen eller vad rätt myndighet nu kan heta? Vem ska säga stopp, vem ska fixa den här biffen? Eller begär ni att jag själv ska ta tag i mina problem? Varför ska jag göra det när alla andra har någon annan som löser deras problem? Orättvisan stirrar mig i ansiktet?

Så om jag inte skriver något mer så beror det inte på att jag inte har något att säga eller att viljan att skriva inte fanns, jag hade bara roligare grejer att göra på jobbet.