Viktigpetter

Träffar en annan pappa i gruset på skolgården. Kostym, kortsnaggat hår och solglasögon. Ett ben före det andra. Det riktigt skiner, inte stress, utan ”time management”. Säkert jävligt viktiga möten redan innan nio. Fastnar med varandra ett par minuter i väntan att Fröken ska komma med något papper. Sneglar på klockan medans han frågar: ”Så vad sysslar du med då?”

Som oftare på senaste tiden slår frågan mig svarslös. Det är på den frågan som jag svävar och svajar. Det är på den frågan som jag visar att jag faktiskt inte vet vad jag håller på med, och det är på den frågan som det blir så tydligt – för honom men också för mig – att jag inte är stolt över vad jag gör och den jag är. Och jag vet att han är superframgångsrik, jag vet att det går så jääävla bra.

Men ni vet ju hur det är. Han är en 40-nånting som jag och någon typ av middle management. Regionssäljchef, eller vice avdelningschef, eller inte chef alls utan controller eller på personal admin och han är säkert grymt besviken på sin karriär och han vill säkert inget annat än att få en chans till och kan sitta med whiskeyglaset när frun somnat med ungarna och bara inte förstå varför hans IDIOT till chef inte valde honom när det var dags. Och pengarna räcker ju ingenstans, och han kan INTE köpa den bil han vill ha, kan INTE bo i huset han vill bo i, kan INTE köpa landställe som han alltid har velat ha, och kan INTE ligga med de brudar han vill för han har ju gift sig med den där jävla BITCHEN och nu är han fast med ungar och allt.

För det blir ju aldrig så bra som det kan, för det finns ju alltid en finare bil och en bättre fru och ett flottare hus och lyxigare semesterparadis. För han är fast i the rat race med alla dom värderingarna. Och bara toppen är gott nog och toppen är en plats för fåtalet, för elithästarna, för ubermännen som dessutom haft den extrema turen att vara en av dem som lyckats: som sålde i rätt tid, som blev befodrad innan nya styrelsen tog vid, som förhandlade till sig rätta avtalet, som sa nej där och ja här just innan det hände. Nålsögat.

Men han är ändå bättre än jag och han har övertaget när vi står där och sparkar i gruset. För han vet att jag inte har en aning om hur sopigt det går för honom men han vet hur sopigt det går för mig och om jag skulle fråga vad han gör har han färdiga inövade svar. Han har en one-liner som är en dräpare. Han har en preparerad enminutare, och en fem-minutare som är jävligt övertygande och – om det skulle behövas - kan han snacka jobb hela natten. Men framför allt vet han att jag inte har något alls. Ingenting.

Så när jag står där och stakar mig. Blandar ihop min dåliga cocktail: lite glorious history, några mått hemmapappa ”sååå stimulerande med barn” nerrörda i några vaga framtida projekt. Det är då jag känner att jag vill något annat. Det är i konfrontationen med Mr. Perfect jag känner att det är dags för något riktigt något viktigt. Jag vill vara han som ridit genom Sahara på kamel, som skrivit alla böckerna, som startat alla företagen, som skrivit alla avhandlingar, han som är mitt i smeten med kalendern fullsmockad med superintressanta och hyperviktiga möten. Som kan allt som gjort allt som vet allt och som är mitt uppe i det nu.

Men jag inser att jag inte kan mycket och inte har några möten inbokade alls och att jag inte är uppe in något dirkekt överhuvudtaget. Frågan är hur jag blir mitt uppe i någonting och var jag börjar.

Viktipetter blir förlöst av att läraren kommer med pappren vi väntat på och slipper stå där i gruset med mig. Kort nick och hej då.

För 30 år sen hade han inte haft en chans på skolgårdsgruset, idag är jag inte värd att tampas med.

Andra bloggar om: föräldrar, karriär, pappaledig