Vegetera

Man ska lyssna på sin inre röst. Den gamla klyschan dyker upp i tankarna. Ibland tänker man aktivt, ibland tänker tankar av sig själv. Vegetera heter det. Slår upp det i min bokhyllas tillgång till kunskap: Bonniers lexikon anno 1961. Det är kanske inte den senaste upplagan men det kompenseras med att jag har alla band. Den är för ny för att vara rolig som riktigt gamla uppslagsverk kan vara, och för gammal för att kunna lita på. Franska Ekvatorial Afrika är inget land längre vad jag vet.

Hursomhelst ordet ”vegetera” kommer från det latinska Vegere, som betyder uppliva, leva och ordet betyder, eller åtminstone betydde på den tiden ”leva i andlig overksamhet, och så lägger de till ”att slöa”. Men oavsett vad Bonnier nu säger så betyder ’vegetera’ att låta tankarna flyta runt lite som de vill. Vegetering kan uppstå medans man slöar, men det kan också ske när man är ute och går eller joggar, gräver i trädgården eller gör annat där jobbet inte kräver någon större andlig spänst i sig.

Så att vegetera är inte att slöa utan vad hjärnan hittar på när man slöar. Stor skillnad Bonniers! Man kan heller inte aktivt vegetera, det är ingen handling utan snarare en icke handling, vad som sker när man inte gör något.

Den okrönte kungen inom området är Ivan Gontjarov, en rysk författare som skrev några få böcker på mitten av 1800-talet. Den mest kända är Oblomov som handlar om en oföretagsam näst intill apatisk kille som inte får ändan ur någonting och är en mästare i att vegetera. Det tog Gongjarov 10 år att skriva boken. Det dröjde ytterligare 20 år till nästa bok. Grabben kunde vegetera!

Själv är jag rätt så stolt över att ha två kopior av Oblomovboken samtidigt som jag inte orkat läsa färdigt den... Gongjarov må vara kungen, men det finns många kronprinsar.

Om någon fortfarande undrar vad som kan ploppa upp i hjärnan när man vegeterar så läs krönikan igen. Den är ett praktexemel på vegeterande.

Inte för att någon annan skrivit om något liknande men ändå: vegetera, slöa, ryssland, oblomov