Kommer det verkligen bli så illa?

Kan det verkligen bli så att dom ska bli som oss? Lika dumma, lika fega, lika ofullständiga och miserabla som vi är? Våra barn alltså.

Kommer Sonen och Dottern ha svårt för varandra när de börjar närma sig de trettio? ”Näe, han och jag umgås inte direkt, han är ganska jobbig att ha att göra med tycker jag.” ”Syrran, har inte sett henne på länge. Hon bor i Vasastan.”
Eller ännu taffligare, ännu mer som vi är men som vi inte borde vara och som vi borde kunna undvika men aldrig lyckas med. ”Sen Pappa dog så pratar vi inte med varandra.” ”Hon är så jävla girig. Det går inte att prata med henne. Det är mellan advokater numer...tyvärr, men så är det.”
Ska dom verkligen gå på samma idiotiska misstag som vi? Kan man inte lära dom? Ska Sonen vara småalkad vid trettio? Ska Dottern få surrynkor vid förtio? Ska dom leva i misslyckade förhållanden utan att kunna bryta sig ur? Ska dom vara oroliga för pengar, arbeta ihjäl sig utan att nå någon tillfredställelse och ha uselt sexliv? Kommer hennes man slå henne? Kommer Sonen slå sin fru?

Behöver dom verkligen gå igenom livets alla helveten? Måste Andrea bli den där tjejen som ofta blir för full och ligger med killar hon igentligen inte gillar?

Förmodligen måste dom väl det för det är det taffliga med att vara människa. Denna ofullständighet, alla tillkortakommanden. Ja, jag vet. Jag vet att det finns en annan fantastisk sida av livet. Jag vet jag vet jag vet.

Vad kan jag då göra? Vad kan jag göra för att mildra livets helveten? Vad kan jag bidra med så att de inte går på de värsta nitarna och enklaste misstagen?

Som den taffliga ofullständiga människa jag är vet jag inte det, kan bara gissa. Och när jag gissat så måste det utföras, verkställas...

Men ok. Jag tror att man måste visa inte bara säga. Den gamla klassikern: visa i handling inte i ord. Vill du att ditt barn ska bli lyckligt – var lycklig. Vill du att ditt barn ska skratta – skratta. Vill du att ditt barn ska respektera och älska sin livspartner – respektera och älska din livspartner. Vill du att ditt barn ska bli trygg – var trygg och gå att lita på. Vill du att ditt barn ska vara nyfiken – var nyfiken. Vill du att ditt barn inte ska jobba ihjäl sig – jobba inte som en tok utan hitta en balans. Vill du att dina barn ska ha ett bra förhållande till spriten – ha ett bra förhållande till spriten. Vill du att dina barn inte ska röka – rök inte. Vill du att de ska ha bra bordskick – ha bra bordskick.

Ja, ni förstår. Det är inget direkt nytt men ändå, lika viktigt. Det svåraste med att ha barn är inte att byta blöjor, göra läxor, lägga dem, det allra viktigaste och svåraste arbetet är att ta itu med sig själv. Att vara den förebilden som ens barn är värda.

Så att ha barn är en milstolpe i livet och en då det är tid att se över hur man lever. Jag antar att vissa av oss gör det med eller utan barn. Jag vet att andra aldrig försöker eller inte klarar att förändra sig, barn eller inte. Och att många inte tänker på det och att andra inte vet.

Men, vi som då tror oss veta och förstå, hur klarar vi att göra det? Vad är det som behöver ändras och hur ändrar man på sig?

Jag vet ganska bra vad jag behöver ändra på och du vet nog vad dina är.

Nu ska jag sätta mig och göra en lista och sen börja att utföra...igen. Men också igen och igen och igen tills jag lyckas.


Andra bloggar om: barn, uppfostran